Bitarna börjar falla på plats, eller ska jag säga bokstäverna? När vi skulle gå ut från Evas kontor vänder hon sig mot mig samtidigt som hon ler och säger: ”Men det här har du vetat länge, va?” Jag nickar och vi börjar gå mot hissarna, samtidigt känner jag hur lättnaden sköljer över mig.

Igår kväll var kartläggningen klar, testerna bekräftade vad jag känt på mig en längre tid, jag har dyslexi.

Dyslexi är en speciell typ av läs- och skrivsvårigheter. Kortfattat innebär dyslexi att hjärnan har svårt att uppfatta, tolka och lagra språkljud och ljudsekvenser. Dyslektiker får därmed svårigheter med avkodning (identifiera språkljudet), ordigenkänning och stavning. Dyslexi går inte att bota, däremot kan man med åtgärder som träning och hjälpmedel komma långt och i stort sätt kan en dyslektiker fungera som en vanlig person utan dyslexi. Det är ändå vanligt att dyslexin skiner igenom vid stressiga situationer t.ex. vid läsning under tidspress.

Det känns så skönt att äntligen få en bekräftelse på att man inte är dum, utan bara dyslelktiker.