För er som inte redan har lagt märke till detta, eller inte känner mig, så lider jag av läs- och skrivsvårigheter.
Vilket betyder att jag har svårtigheter med att läsa och skriva, vilket är väldigt vanligt i dagens samhälle.

För några veckor sedan inlädde jag en utredning av Dyslexi.
(Vilket är en speciell typ av läs- och skrivsvårighet (Var tvungen att kolla upp stavningen))
Jag har varit på läs och skrivcenter, där jag har gjort olika sorters tester. I dessa tester undersöker man bl.a. minne, skriftspråk samt auditiva och visuella förmågor. De går även igenom ärftliga samband och tidigare språkutveckling. 

Allt detta för att se om minna svårigheter faller in i mönstrett för att ställa en dyslexidiagnos.  

Nu när kartläggningen börjar bli klar, blir väntan bara mer och mer olidlig.
Att vänta på diagnos i några veckor kan man tycka inte är speciellt länge, men jag har väl egentligen väntat på en förklaring för mina svårigheter sedan jag började lära mig att läsa och skriva.

Jag vet inte vad man ska vara mest glad och samtidigt rädd för, att få diagnosen dyslexi eller inte.
Om jag får en diagnos hur kommer jag bemötas då och hur kommer jag själv att förändras? Samtidigt skulle det vara skönt att kunna förklara för andra, men främst för mig själv, varför jag har dessa svårigheter. 

Jag visste inte att man kunde känna så många känslor på än och samma gång. Jag känner mig både förvirrad, orolig, upprymd, rädd, glad och ledsen. Detta blir lite av ett kaos ihjärnan kan jag meddela.

Mest av allt ska det bli härligt att få känna lättnaden när jag får veta varför jag inte kan stava till ord som dyselexi.